Jag vill dela med mig av ett par minnesbilder om de små sakerna som är högst levande i min broderivardag.

Pias fingerborg

Använder ett nålbrev som jag gjorde i klass 4. Gulligt, med små blommor i plattsöm på räknelinne. Innanmätet är vit flanell. Jag minns hur jag knåpade med detta, ett och annat stygn har tagit andra vägar än de som var tänkta. Men det är just det som gör det levande och charmigt. Nålbrevet har jag använt i alla år. Här förvarar jag mina broderinålar utan udd. De med udd finns i ett nyare nålbrev.

På min födelsedag 1979 fick jag ett silverfingerborg med namn och datum ingraverat. Ett härligt fingerborg som jag så gott som alltid använder när jag syr. Som synes på bilden är det lite buckligt efter ett par små tänder. De kom till för cirka 12 år sedan. Min dotter var jättearg på mig, jag minns inte varför men hon hade säkert sina skäl till det. Som straff för att jag varit dum mamma gjorde hon det värsta hon kunde tänka sig mot mig – hon satte sina små mjölktänder i mitt silverfingerborg.
Jag tyckte dock att detta var harmlöst och kunde inte alls bli arg på henne, själv skämdes hon förfärligt. Jag har valt att ha de små tandmärkena kvar, som påminnelse om vad man, som mamma, kan få för straff om man inte är snäll.

Smått och gott i vackra gamla kaffeburken

När jag som liten besökte mormor och morfar på Limhamn i Malmö, var det roligaste jag visste att sortera knappar. De sorterades i all evighet och gång på gång efter olika system – färg, storlek, form, 2 eller 4 hål. Åh, vad jag njöt.

Mormor var lite bekymrad, tyckte nog att jag var lite konstig som inte lekte med leksaker. Men jag var så nöjd med den knappa sysslan – medan mormor satt vid köksfönstret och stickade.

Pias nya knappask

I Skansens butik hittade jag denna fina knappask som alla mina pärlemorknappar fått boning i. Jag tror att en och annan av mormors knappar ligger där nu.

När mormor vid nästan 94 år lämnade detta liv, tog jag hand om hennes syskrin och knappask, förstås. Det var egentligen fina, gamla kaffeburkar – Kärnkaffe, svart med röda och rosa rosor som lyste vackert i mina barnaögon. Burkarna innehåller smått och gott som stoppgarn, nålar, spännen/hållare till strumpeband, nålar, kalsongknappar, gummiband, sysilke och knappar som sparats från utslitna skjortor och blusar.

Text och foto: Pia Sjöstrand

8 reaktioner till “Pia Sjöstrand: Saker i min broderivardag

  1. Tack Pia för dina härliga barndomsminnen som fick mig själv att försjunka till mormors köksbord, jag önskar så att jag haft något kvar, men allt är borta och ingen vet vart….

    Gilla

  2. Pia så härligt at du delar med dej av detta. Eftersom jag älskar gamla saker så har jag också kvar efter mormor. Flera burkar som hon hade div sybehör i samt en garnvinda som morfar gjort till henne och hennes ”stickstol”. Hon sydde och quiltade många lapptäcken och då menar jag lapptäcken, gjorda av gamla skjortor,förkläden,klänningar osv.
    Eva

    Gilla

  3. Ohhh Pia, du fick mig att fara tillbaka till min farmor. Hon var en fena på att väva trasmattor, och fick därför kläder överallt ifrån.
    Hon hade ett syskrin som stod på fyra ben på golvet i vardagsrummet och den var överfull med knappar.
    Tyvärr så slängde hennes barn alla knapparna i kontainern när de tömde efter henne.
    Det har ”grämt” mig i alla år.
    Kanske är det därför som jag själv har mani på knappar

    Gilla

  4. Mormor hade fem barn. Var gång någon av dem skulle gifta sig kom täckbågen fram och det stickades två täcken, för det mesta var de av röd satin. Hon kritade mattvarp och släppte av mot tyget för att få raka linjer och rutor, i rutorna gjorde hon olika sirliga mönster.
    Täckbågen/stickbågen togs också fram när gamla täcken var slitna, då blev det ny kantning runt om. Det var bara bröllopstäckena som hon gjorde röda, vardagstäckena var mönstrade och enbart rutiga utan krusiduller i rutorna. När vi bodde hos mormor och morfar delade vi säng min lillebror och jag under ett gult täcke med ormbunksmönster och på örngotten fanns virkad spets med SOF GODT. Den spetsen hade mormorsmor gjort och jag tyckte de var så fina så jag ville alltid ha dem i sängen.

    Gilla

  5. Hej!

    Gammalt sybehör är för somliga något helt värdelöst. Men för oss brodöser är det nostalgi. Jag måste berätta, att jag hälsade på en gammal dam som fick lämna sitt hem för att bo på äldreboende. Hon har sytt, stickat och provat alla tänkbara tekniker. Hon har gett mig både garn,tråd och tygbitar. Sådant som är kul att ha tycker jag. När vi satt där på rummet och småpratade så böjde hon sig ner från sängen och visade vad hon hade i nattduksbordet. Jo, en glasburk med pärlemorknappar tog hon fram. Knappburken var henne kär. Titta vad fina de är på andra sidan, sa hon. Alltså hon tyckte att den sidan som var knappens baksida är vackrast. Där finns färgerna.
    Jag tror att knapparna är lika värdefulla som våra smycken. Jag har många, knappar alltså. Jag känner mig rik vad knappar beträffar och jag
    älskar dem allesammans. Lite knäppt är det, men vad gör det? Det är väl knäppare att bara kasta hela samlingen. Det måste vara trist att ha gått miste om en sådan skatt.

    Gilla

  6. Vilken fin berättelse, Berit. Inte utan att man känner vördnad inför våra förfäders arbete, omsorg och omtanke.

    Gilla

  7. Ja, Kerstin, det är besynnerligt attnåt som var så värdefullt och nödvändigt förr, idag kan med lätthet kastas i soporna.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.